-

– Nu ska vi offra och be, Zerelda. Gör vi inte det så kan det ske med oss som det gjorde för din mor, och det vill du väl inte?

Han nästan hånlog åt henne.

Zerelda skakade på huvudet. Det ville hon inte, men hon ville inte heller vara kvar i det liv hon levde nu. Hon blundade hårt och höll i de starkt doftande växterna i ett krampaktigt grepp. Den vackra kvinnan som varit hennes mor besökte hennes tankar dagligen. Sahila. Hon hade plågats av cancer i 3 år innan hon gick bort och slängdes i Ganges, Indiens heliga flod. Det var därför som Zerelda och hennes pappa nu var här, i dödsgudinnans tempel, för att rädda sina egna liv genom att tillbe och offra till henne.

De lade fram sina torkade växter vid gudinnans fötter och böjde sig ner för att tillbe. Zerelda kunde höra sin pappas böner där han låg och bad för sin överlevnad. Hon såg försiktigt upp på Kali-statyn som stod med sina fyra utsträckta armar och stirrade på henne. En rysning strömmade genom Zereldas kropp och hennes hjärta började slå allt våldsammare. Hon såg på sin pappa som överlåtet låg och bad till den döda statyn och såg åter på gudinnan. Flera människor kom in i templet och bad, medans Zerelda låg framåtlutad och fylldes av allt större ångest och fruktan för var sekund som gick.

Karnik såg upp på henne när han avslutat sina böner.

- Be, Zerelda.

Det var inte ett råd, utan en befallning.

Hon slöt ögonen och började mumla. När hon var klar reste hon sig och mötte sin pappas nöjda ansiktsuttryck. Hon kunde höra hans tankar:

– Bra, min dotter. Nu när vi har tillbett Kali är vi beskyddade från sjukdom och död.

Men Zerelda hade inte bett om beskydd från sjukdom och död, bara mumlat en bön om frihet. Fast inte till Kali eller någon annan hinduisk gud…