-

– Nu ska vi offra och be, Zerelda. Gör vi inte det så kan det ske med oss som det gjorde för din mor, och det vill du väl inte?

Han nästan hånlog åt henne.

Zerelda skakade på huvudet. Det ville hon inte, men hon ville inte heller vara kvar i det liv hon levde nu. Hon blundade hårt och höll i de starkt doftande växterna i ett krampaktigt grepp. Den vackra kvinnan som varit hennes mor besökte hennes tankar dagligen. Sahila. Hon hade plågats av cancer i 3 år innan hon gick bort och slängdes i Ganges, Indiens heliga flod. Det var därför som Zerelda och hennes pappa nu var här, i dödsgudinnans tempel, för att rädda sina egna liv genom att tillbe och offra till henne.

De lade fram sina torkade växter vid gudinnans fötter och böjde sig ner för att tillbe. Zerelda kunde höra sin pappas böner där han låg och bad för sin överlevnad. Hon såg försiktigt upp på Kali-statyn som stod med sina fyra utsträckta armar och stirrade på henne. En rysning strömmade genom Zereldas kropp och hennes hjärta började slå allt våldsammare. Hon såg på sin pappa som överlåtet låg och bad till den döda statyn och såg åter på gudinnan. Flera människor kom in i templet och bad, medans Zerelda låg framåtlutad och fylldes av allt större ångest och fruktan för var sekund som gick.

Karnik såg upp på henne när han avslutat sina böner.

- Be, Zerelda.

Det var inte ett råd, utan en befallning.

Hon slöt ögonen och började mumla. När hon var klar reste hon sig och mötte sin pappas nöjda ansiktsuttryck. Hon kunde höra hans tankar:

– Bra, min dotter. Nu när vi har tillbett Kali är vi beskyddade från sjukdom och död.

Men Zerelda hade inte bett om beskydd från sjukdom och död, bara mumlat en bön om frihet. Fast inte till Kali eller någon annan hinduisk gud…

Zereldas pappa räcker chauffören ett par rupies och tar åter tag i hennes arm och hårdnar greppet. Han går ut ur rickshawn och drar henne med sig, ut på den öppna platsen de nu hamnat på. Zerelda måste hämta andan. Hon lutar sig framåt för att stödja händerna mot knäna, men hennes pappa drar åter henne upp och viskar tydligt och bestämt med blicken fäst på henne:

- Kom!

Han fortsätter gå med Zerelda utan att bry sig om hennes motvilliga steg.

- Men Karnik…

Zerelda stannar tvärt. Hans ansikte mörknar och han skär in med blicken i hennes förskräckta ögon.

– Vad sa du?

– Far…

– Ja?

Han var inte tålmodig.

– Du kallar mig ingenting annat än far!

Hon möter hans hårda blick, nickar försiktigt och rätar på sig. De fortsätter att gå medan Zerelda försöker stänga ute den påträngande ångesten, utesluta alla känslor som väller upp inombords och inte låta något förgöra henne.

De möts utav gatubarn som springer runt bland sargade människor som strömmar utifrån den stora porten längre fram. En ljuv doft når Zerelda och hennes pappa. Zerelda blickar mot det färggranna templet och ser flera stånd längs vägkanten, de är fyllda av torkade växter i hundratals olika färger.

Hennes pappa ser ner på henne med ett livlöst leende:

– Det där ska vi köpa och ha med oss in i templet.

Stegen fram till templet känns som en evighetsvandring för Zerelda. När de sedan går in genom porten börjar hon skaka våldsamt och försöker kväva sin fruktan. Hon bär de torkade växterna de köpt i sin hand och mår illa av den starka lukten. Hennes pappa höjer sina växter mot ansiktet och inandas doften.

– Visst doftar de ljuvligt, Zerelda?

– Ja, far.

De fortsätter in i templet och kliver med tystnad in i gudinnans sal, där ett antal personer ligger hukade och tillber henne. Kali, den blå gudinnan med fyra armar. Dödsgudinnan. Hon är inte mer än en staty för Zerelda, men Indiens fruktan för henne och alla andra hinduismens gudar skrämmer henne till döds. Hon hatar det. Hon hatar sitt land, sitt orena och förbannade land…

Från Sveriges tysta, gråa och modemedvetna gator kastas vi nu in i vimlet av människor, klädda i färgrika tyger, på väg för att uträtta tusentals olika ärenden. Vi hör ett främmande språk, känner den starka doften av havssalt och avgaser. Vi befinner oss i det mångkulturella och folkrika landet Indien.

Vi strövar omkring på gatorna, in i trånga gränder där folk kämpar för sin överlevnad, ut på stora marknader där dessa förs bort utav högre uppsatta indier.
Skrotiga taxibilar, hemgjorda cyklar, mopeder, vagnar, kossor, vildhundar, överbefolkade bussar och lekande barn täcker gatorna tillsammans med högar av skräp som kastas rätt ut och fördärvar den heta och fuktiga luften. Människor sitter på huk i gatuhörnen och lagar mat som sedan säljs åt de förbiströvande. Folk av alla dess slag väller fram från olika håll och kanter och säljer allt de har att erbjuda, allt från tyger och smycken till tomma flaskor och hänglås. Utmed den stora vägen, där bilar tutar sig fram i full fart, ser vi en gigantisk skylt med texten: Välkommen till Calcutta!

– Dra över sjalen, beordrar den äldre mannen sin unga dotter med en ton som får oss att rysa! Kvinnan är klädd i ett starkt rosa tyg som faller vackert längs hennes slanka kropp. Vi tar några steg bakåt och ser på vad som ska hända den unga kvinnan de kommande minuterna…

Här börjar resan av en kvinnas flykt.

Zerelda ser skamset ner i marken när hon hastigt rätar till den väl dekorerade sjalen för att täcka det vackra ansiktet medan hon fortsätter sin målmedvetna vandring. Hennes pappa håller hennes arm i ett fast grepp och hon grimaserar av smärta. Han föser undan alla tiggare som kommer i deras väg, viftar in en rickshaw och lyfter hårdhänt upp henne i sätet innan han själv hoppar upp och tar åter tag i hennes värkande arm. Föraren ser upp mot den lilla hinduguden som dinglar i backspegeln, viskar något och blickar bak. Han möter djupet i Zereldas glimmande, mörkbruna ögon när denna för ner blicken som ger uttrycket av fruktan. Han öppnar munnen för att säga henne något, men innan orden väller ut säger mannen bredvid henne med mörk stämma:
”Kör oss till Kalighat!”
Zereldas puls sätter fart i allt snabbare takt och svetten bryter fram genom huden, hon är väl medveten om vad som väntar vid deras slutstation…

Fortsättningen följer i En kvinnas flykt, del 2.