-

Zereldas pappa räcker chauffören ett par rupies och tar åter tag i hennes arm och hårdnar greppet. Han går ut ur rickshawn och drar henne med sig, ut på den öppna platsen de nu hamnat på. Zerelda måste hämta andan. Hon lutar sig framåt för att stödja händerna mot knäna, men hennes pappa drar åter henne upp och viskar tydligt och bestämt med blicken fäst på henne:

- Kom!

Han fortsätter gå med Zerelda utan att bry sig om hennes motvilliga steg.

- Men Karnik…

Zerelda stannar tvärt. Hans ansikte mörknar och han skär in med blicken i hennes förskräckta ögon.

– Vad sa du?

– Far…

– Ja?

Han var inte tålmodig.

– Du kallar mig ingenting annat än far!

Hon möter hans hårda blick, nickar försiktigt och rätar på sig. De fortsätter att gå medan Zerelda försöker stänga ute den påträngande ångesten, utesluta alla känslor som väller upp inombords och inte låta något förgöra henne.

De möts utav gatubarn som springer runt bland sargade människor som strömmar utifrån den stora porten längre fram. En ljuv doft når Zerelda och hennes pappa. Zerelda blickar mot det färggranna templet och ser flera stånd längs vägkanten, de är fyllda av torkade växter i hundratals olika färger.

Hennes pappa ser ner på henne med ett livlöst leende:

– Det där ska vi köpa och ha med oss in i templet.

Stegen fram till templet känns som en evighetsvandring för Zerelda. När de sedan går in genom porten börjar hon skaka våldsamt och försöker kväva sin fruktan. Hon bär de torkade växterna de köpt i sin hand och mår illa av den starka lukten. Hennes pappa höjer sina växter mot ansiktet och inandas doften.

– Visst doftar de ljuvligt, Zerelda?

– Ja, far.

De fortsätter in i templet och kliver med tystnad in i gudinnans sal, där ett antal personer ligger hukade och tillber henne. Kali, den blå gudinnan med fyra armar. Dödsgudinnan. Hon är inte mer än en staty för Zerelda, men Indiens fruktan för henne och alla andra hinduismens gudar skrämmer henne till döds. Hon hatar det. Hon hatar sitt land, sitt orena och förbannade land…